AV LISA ÅSTRAND Hela artikeln är publicerad i tidningen Etc med bilder.

Uppvuxen vid havet på Tegelstrand i Tanums kommun, strax söder om Hamburgsund. Bor i Väjern, Sotenäs kommun, nio kilometer fågelvägen från Preem raffs raffinaderi i Brofjorden.

• Är journalist men arbetar nu som yoga-mindfulness instruktör.

Jag tillbringar sensommardagarna på Hållö utanför Smögen. Vattnet är kristallklart, granithällarna släta och rosaskimrande. I skrevorna mellan graniten blommar fackelblomster och kaprifol. Sillen glittrar i vattnet. Tärnor dyker och då och då sticker en säl upp huvudet ovanför vattenytan. Det är en av Sveriges vackraste öar och paradiset på jorden.

På färjan hem visar jag fotot på en mink jag mötte för en medpassagerare.

”Döda alla minkar!” utbrister han med en sådan emfas att jag ryggar tillbaka. Han ondgör sig över djurrättsaktivisternas utsläpp av minkar vilket lett till men för fågellivet i skärgården.

På styrbord sida reser sig Preemraffs skorstenar mot himlen. Bara några kilometer fågelvägen från Hållös unika natur ligger Skandinaviens största oljeraffinaderi. Hit skeppas elva miljoner ton råolja varje år.

Stora oljetankers är på väg in mellan Dynabrotten och Brandskärsflak, inseglingsrännan till Brofjorden och Preemraff. Kombinationen stormhärjad skärgård och supertankrar fullastade med petrokemiska produkter är en våghalsighet i stil med Fukushima där man lade ett kärnkraftverk i jordbävningsområde.

Med en oljetanker i kvav spelar det ingen roll att det står en skylt på Hållö och det intilliggande Ramsvikslandet som upplyser om att det är ”naturreservat”. Då är det paradiselost. Måsar, trutar, labbar, ålekråkor, tärnor, havsörnar, knipor, berguvar, roskarlar, skärsnäppor, stormsvalor. Alla dör.

Tills i veckan ville Preem raff bygga ut.

Och vi jagar mink. Silar mygg och sväljer kameler.

24 SJÖMIL RAKT norrut på Kosterfjordens botten ligger norska lastfartyget MV Langeland. Hon gick i kvav under stormen 31 juli 2009. När hon rostat sönder kommer olja och kemikalier förvisso att läcka ut men hon fraktade inte råolja utan sten så oljeutsläppet kunde varit värre. Blott 42 sjömil från Kosterfjorden slet samma storm loss det Panamaflaggade bulkfartyget Full City från sin förankring som gick på grund strax söder om Langesund och spillde ut 200 ton bunkerolja rakt ut i ett naturskyddsområde.

Shit happens. Men vad gäller oljan är det inte ödet. Det är vi som skapar förutsättningarna för katastroferna.

När jag läser redogörelser om hur det gick för fåglarna i Langesundsområdet får jag uppleva känslan av hat jag kan tänka mig uppstod i min medpassagerares sinne vid åsynen av den fågeläggsätande minken. Fast de oljeskadade fåglarnas dödsprocess var betydligt plågsammare än om de råkat ut för en befriad minkfarm som hade skött sitt bödelsuppdrag betydligt snyggare.

Enligt norska Kystverket har saneringen av området och bärgningen av Full City kostat 250 miljoner norska kronor. Och området är fortfarande inte återställt.

Och ett oljeutsläpp är det lilla haveriet. Koldioxidutsläppen de fossila bränslena för med sig är vår tids stora skeppsbrott och det pågår i detta nu.

Samtidigt som vi ägnar oss åt punktmarkeringar för att rädda miljön. Här på Sotenäset finns en djurpark för utrotningshotade djur. Vi städar stränder och jagar mink. Men som högst upp i näringskedjan och skapelsens så kallade krona bör vi ta ett övergripande ansvar för miljön.

HADE VI KUSTBOR ivrat lika frenetiskt mot den fossila energiindustrin som vi städar stränder från plast varje vår så hade kommunfullmäktiges beslut i Lysekil sett annorlunda ut. Men nu klubbade de igenom för expansion av Preemraff, för att öka koldioxidutsläppen med en miljon ton per år, något som skulle sabotera möjligheten att leva upp till Parisavstalet om att låta temperaturerna stiga max två grader, helst inte mer än 1,5.

Politikerna sviker de unga både ur ett existentiellt perspektiv, när klimatmålen inte hålls och ekosystemen kollapsar, och ur ett ekonomiskt, när världen ställer om och det visar sig att vi i detta området har satsat på en industri vars dödsryckningar vi misstog för vitalitet.

De som har makten att ställa om inför en renare och ljusare framtid gör inte det. Varför?

Vi kustbor är så inkletade i oljan att vi inte ser klart.

BARNDOMSMINNE FRÅN BOHUSLÄN. Vi syskon står nakna på altanen och mamma tvättar bort oljan från våra kroppar med smör. Olja var en del av våra liv. Det var så det var och man fick anpassa sig. Inte ha några fina kläder man tyckte om med sig ut på sjön. Allt man tog ut på en ö kunde få oljefläckar. Alltid kolla under fotsulorna innan man klev ner i båten. Kolla under hundens tassar innan han gick in.

Scanraff, nu Preemraff, var ett ekonomiskt nav som det mesta i trakten snurrade kring och lite skit fick vi tåla. Men nu när vi befinner oss mitt i en klimatkris tål vi faktiskt inte mer skit. Omställningen, inte oljan, bör vara det nav ekonomin ska snurra runt hädanefter. Nu handlar det inte längre om några sjöfågelkolonier, förstörda soldynor eller spridda leukemifall öster om Brofjorden, utan om hela vår jord.

Även om vi bohusläningar livnärt oss på oljeindustrin de senaste decennierna så behöver vi inte fortsätta göra det.

Bara för att ”Dallas” var den populäraste serien på 80-talet så behöver vi inte reprisera samma serie 2020.

Den fossila energins tidevarv är förbi och det är dags att ställa om kursen.

För vem ska annars ställa om än de som jobbar med oljan?

OM VI INTE vill ha plast på stränderna, oljeskadade fåglar, ökade koldioxidutsläpp, smälta isar och höjda havsnivåer så får vi sluta klamra oss fast vid den fossila energiindustrin som borde vara lika utdöd som de dinosaurier vars rester vi pumpar upp ur jorden och skitar ner allas vår levnadsmiljö med.

Minkars, ejdrars, kommunalråds, sälars, zebroiders, fiskares, dvärgpudlars, kändisbarns, sjöstjärnors, ornitologers, miljardärers, visenters, badgästers, sjöbjörnars, aktivisters, räkors, soffliggares, krabbors, pudu pudus, håkäringars. Rubbet.

Allas vår miljö går i kvav av fossilindustrin. Hela jävla skutan.

Vårt samhällsbygge är ett Titanic Grande.

Preemraff hävdade tills i måndags att de vill bygga ut för att göra skiten lite renare. Lite mer raffinerat. Jag är ingen hejare på matematik men hur man än räknar går det ju inte att få det till att en miljon ton mer koldioxidutsläpp per år, förutom de 1.7 miljoner ton Preemraff redan släpper ut, är gynnsamt för klimatet. De säger det själv på Preem.se : ”Hur mycket vi än effektiviserar vår egen verksamhet kommer dock råolja alltid att ha en tung miljö- och klimatpåverkan.”

Alla vet, men vi fortsätter plocka plast från stränderna varje vår och hata minkar istället för att gå till roten med problemet: den fossila energiindustrin.

Sol, vind och vatten finns det gott om. Tillvaron är fylld av energi, den handlar bara om att ta tillvara på den.

DET ÄR INTE så att jag är obekant med vad Scanraff, som Preemraff hette tidigare, har betytt ekonomiskt för området. Jag firade min pappas 50-årsdag i Brofjorden där han låg med tankern Bellona och lastade dieselolja. Min före detta svärfar har jobbat på ”raffet” i 40 år. Min före detta sambo och samtliga av hans syskon har sommarjobbat där. Farmors bror jobbade på Röda bolagets bogserbåtar på Scanraff. En skolkamrat arbetar som lots i Brofjorden.

Varje gång jag går över berget från min bostad i Väjern till affären i Kungshamn ser jag Preemraffs förbränningsfackla. 102 meter hög. Jag vet, för min bror har designat den.

Kameran jag tog kort på minken med vars bild utlöste ilska och som i sin tur väckte tankar till denna text är en gåva från min familj och med andra ord betalda med pengar från oljeindustrin.

Är det inte då att bita den hand som föder en att säga nej tack till Preemraff?

Tvärtom.

Den hand som föder oss här i norra Bohuslän är i första hand inte fossilindustrin utan själva naturen.

Skönhet har ett värde.

PREEM HAR SAGT att de ska bygga ut för att satsa på biobränsle men det är ju inte det deras nu inställda utbyggnad primärt handlar om. Den handlar om att få tillstånd till enorma fossila utsläpp för all framtid. De ville nyinvestera i en utdöende energikälla.

Vår unika kuststräcka och skärgård däremot med sina röda granithällar och kristallklart hav är västra Sveriges stora tillgång. Turism, upplevelser, dykning, tångodling, fiske, sälsafari, vandring, ostronbankar, hotellverksamhet, hemester, rekreation, bad, konferens, segling, småföretagande, friska vindar, livsglädje, symbios och så vidare.

Genom att satsa på en miljöskadlig industri för kortsiktiga monetära vinster riskerar vi att förstöra det värdefullaste vi har. Vår unika natur.

Evert Taube som ofta hälsade på sin morbror, fyrvaktmästaren på Hållö, skrev den tragiska balladen om briggen Blue Bird av Hull. Den handlar om den unga Karl Stranne från Smögen som blev surrad till rors och kvarglömd på det sjunkande skeppet när de andra blev bärgade. Strannes far var den som räddade de skeppsbrutna men hans egen son gick till botten tillsammans med skeppet.

IDAG ÄR DET vi kustfolk runt Lysekil och Soten som räddar besättningen på det sjunkande skeppet som fossilindustrin är, men låter förlora vårt eget barn, genom att acceptera Preemraffs verksamhet.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) bedömer att omställningen kommer leda till sex miljoner förlorade jobb men 24 miljoner nya. När andra områden satsar på framtiden och omställning satsar vi i vår bygd på dinosaurieindustrin – vars vinster dessutom inte går hit utan till en oljeshejk i Saudiarabien.

Och det är inte bara Smögens natur och unga som vi surrat runt masten utan allas vår jord och allas barn.

MUNKEDAL

– Fördelen med en sådan satsning är att vi slår vakt om det rörliga friluftslivet och värnar om ­naturen i området, säger Lars-Olof Ramnelid, biolog på länsstyrelsen.

Det är staten som har ge­tt länsstyrelsen i uppdrag att omvandla Örekilsälvens dalgång till ett natur­reservat. Det är miljöbalken som anger vilka skäl som finns för att göra detta.

Det handlar bland annat om att bevara biologisk mångfald, värna, skydda och återställa värdefulla naturmiljöer och slå vakt om det rörliga friluftslivet.

– Vi har hittills haft kontakt med ett antal markägare längs älven. Det som prioriterats är kontakter med privata markägare. Det har handlat om att betala ut så kallad intrångsersättning. När området blir ett naturreservat är det inte längre tillåtet att avverka skog.

Den största markägaren i området är Munkedals skog.

– Vi har inte nått någon upp­görelse med dem ännu. Men de är positivt inställda till våra planer.

Även kommunen äger en del mark i området.

Det är en sträcka längs Örekils­älven på nio kilometer som kommer att ingå i det planerade naturreservatet.

– Det finns en hel del sammanhängande lövskog i dalgångarna som är viktiga att bevara. Det handlar om en av de vackraste dalgångarna i hela länet.

Vid sidan av arbetet med att skapa ett naturreservat ska det ­genomföras en biotoprestaurering i Örekilsälven. Det kan bli så att Munkedals kommun kommer att bli huvudman för ett sådant arbete. Frågan ska upp till diskussion på nästa möte i kommunstyrelsen.

Det förslag som tagits fram innebär att kommunen föreslås bli huvudman för projektet under förutsättning att det betalas ut ­ersättning för kommunens kost­nader. Projektet beräknas kosta ­ cirka sju miljoner och ta drygt fyra år att genomföra.

Flera miljömässiga vinster väntas, exempelvis att bevarar lax, ål, havsnejonöga, och havsöring.

Onsdagen den 16 september 2020 kan gå till historien som dagen då Lysekils kommunfullmäktige bestämmer sig för att ta regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland på allvar och skrida till handling. Det kan bli dagen då Lysekil och Sverige valde väg i klimatkrisen. Den 16 september har Lysekils kommunfullmäktige nämligen den unika möjligheten att vid sitt möte avstyra planerna på en fossil utbyggnad vid Preemraffs anläggning i Lysekil. Kommunfullmäktige har enligt svensk lag vetorätt i frågan. Om Lysekils kommunfullmäktige säger nej till den sökta fossila investeringen blir den inte av.

I debatten förekommer påståenden om att de ökade utsläppen från Preem­raff skulle balanseras av minskade utsläpp på andra håll eftersom det finns ett gemensamt tak för Europas industrier. Detta är fel. Om anläggningen byggs ut kommer den att få utsläppsrätter från en separat pott, New Entrants Reserve, som ligger utanför taket. Därmed ökar EU:s utsläpp i motsvarande grad.

Det är vidare svårt att förstå hur det stöd Lysekils socialdemokrater visar för Preems fossila utbyggnad hänger ihop med partiets tydligt uttalade ambition om att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. Var, när och hur ska det ske om det inte ens en kommun där Socialdemokraterna är med och styr är beredd att avstå från ökat beroende av fossil produktion?

Kommunfullmäktige i Lysekil måste säga nej till Preems ansökan om utbyggnad eftersom den förutsätter ett fortsatt fossilberoende och verksamheten orsakar ökade koldioxidutsläpp. Vi ska inte tillåta fler nyinvesteringar i fossil infrastruktur varken i kommunen eller i Sverige. Det är inte en samhällsutveckling vi kan erbjuda våra barn och barnbarn. Det är inte vägen mot att bli världens första fossilfria välfärdsland.

Jag gör ett undantag när det gäller vår syn på politik i föreningen  av adm Tom

Äntligen en socialdemokratisk förening som vågar ta strid för våran framtida miljö och dessutom visar på en väg ur vårt beroende ur den fossila parentesen och börjar med att säga nej till Premraffs utbyggnadsplaner.

 REFORMISTERNA tycker

Av TILDA LUNDGREN REFORMISTERNAS GREEN NEW DEAL-GRUPP

PATRIK LUNDQUIST REFORMISTERNAS GREEN NEW DEAL-GRUPP

FRIDA GABRE REFORMISTERNAS GREEN NEW DEAL-GRUPP

Socialdemokratin behöver visa att den tar vetenskapens budskap på allvar och driver på för en grön omställning i enlighet med Parisavtalets mål. Därför måste regeringen säga nej till Preems ansökan. Det skriver Reformisterna.

Regeringen förväntas under kommande veckor besluta om Preem ska få bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Ansökan ger bolaget möjlighet att förnya och utöka sin produktion av fossila bränslen. Satsningen skulle troligen skapa 250 arbetstillfällen. Samtidigt hoppas Preem att i framtiden kunna tillverka förnybara bränslen.

Problemet är att ansökan gäller fossila satsningar i närtid – satsningar som för lång tid binder Lysekil och Sverige vid fossil tillverkning. En ärlig kalkyl av vad detta innebär leder ofrånkomligen till slutsatsen att investeringarna äventyrar Sveriges klimatmål och går på tvärs med Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

DET FINNS DE som hävdar att ett utbyggt raffinaderi inte är ett problem eftersom det ingår i EU:s utsläppshandel. Resonemanget haltar betänkligt. EU:s utsläppshandelssystem är idag för klent för att klara Parisavtalets mål. Priset på utsläpp är för lågt och de tillåtna utsläppen är för stora. För raffinaderier ingår dessutom enbart utsläppen från själva tillverkningen av fossila bränslen. De mångfalt större utsläppen vid förbränningen av exempelvis fartygsbränslen – som ska tillverkas i Lysekil – ingår inte alls.

MAN KAN HOPPAS att EU:s klimatpolitik skärps betydligt. Men det gör det knappast lägligare att bejaka en utbyggnad i Lysekil. Varför ska Sveriges regering säga ja till omfattande investeringar som både äventyrar klimatmålen och riskerar att förvandlas till strandade tillgångar när de klimatpolitiska tumskruvarna ofrånkomligen skruvas åt under kommande decennium? Det gagnar vare sig Lysekil, Sverige eller klimatet. Reformisterna uppmanar därför regeringen att säga nej till Preems ansökan.

Ett ja underminerar Sveriges klimatlagstiftning och trovärdighet som ledande klimatnation.

Ett ja försvårar de klimatpolitiska mål som beslutats av Sveriges riksdag och går på tvärs mot Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

Ett ja riskerar att binda Lysekil och Sverige vid en fossil infrastruktur som inom tio år kan bli värdelös.

SOCIALDEMOKRATIN behöver visa att den tar vetenskapens budskap på allvar och driver på för en grön omställning i enlighet med Parisavtalets mål – även när det uppstår potentiella målkonflikter. Men det kräver också en genomtänkt strategi för att göra omställningen till ett samhällsprojekt som gagnar det stora flertalet. Samhällen som Lysekil kan inte lämnas vind för våg. Det innebär bland annat att:

• Regeringen bör driva på för omfattande gröna investeringar, bland annat genom offentlig upphandling och upprättande av en statlig investeringsbank.

• Regeringen bör satsa på ett storskaligt, grönt energieffektiviseringsprogram av miljonprogram och industrilokaler, såsom den danska socialdemokratiska regeringen föreslagit. Realistiska kalkyler pekar på att en sådan satsning kan skapa 40 000 årliga arbetstillfällen.

• Regeringen bör inte tillåta fossila investeringar och endast ge tillåtelse till nya raffinaderier som tillverkar fossilfria bränslen med lågt klimatavtryck.

• Regeringen bör erbjuda en jobbgaranti till samhällen och sektorer som påverkas starkt av en grön omställning, såsom Lysekil och raffinaderisektorn. I detta ingår omskolning för att tillvarata dagens kunskap i nya branscher som bioraffinaderier och produktion av vätgas och elektrobränslen.

• Regeringen bör ta fram en vätgasstrategi i samklang med EU:s satsning. Bland annat bör möjlighet till framtida produktion av vätgas och elektrobränslen i Lysekil undersökas, kopplade till havsbaserad vindkraft och det västsvenska gasnätet.

REFORMISTERNA kommer under hösten presentera ett heltäckande förslag om en svensk Green New Deal, en grön ny giv som tar Parisavtalets mål på allvar och samtidigt strävar efter ett bättre Sverige efter coronakrisen, med kraftfulla satsningar på nya jobb, minskade klyftor och stärkt välfärd i hela landet. Sverige behöver en grön ny giv – inte miljardsatsningar på fossila bränslen.