Ett område som i ett halvsekel har fått ta emot så oerhört stora mängder kemiskt nedfall, från raffinaderiet och tidigare från Englands orenade utsläpp från koleldningen, att naturen sviktar. Troligen ytterst nära en kollaps.

Att detta hörn av nordvästra Västergötland med Bohuslän och Dalsland sedan många år är hårt drabbat av skogsdöd, magra och sjuka älgar, försurade sjöar och fiskdöd har i stort sett gått under radarn i riksmedia.

Surt regn ned till ph 3,5 har uppmätts och trots stora kalkprojekt har känsliga fiskarter minskat kraftigt eller är helt borta. Röd­listade blommor försvinner i tysthet utan rubriker. Även bin, humlor och värde­fulla pollinerande insekter minskar för varje år.

Jag minns redan då vi som barn fiskade på insjöisarna att det vid töväder blev en svart hinna av sot när det blev vattensamlingar på isen.

Ja, hela området har i decennier belastats med gifter både långväga och från Scanraff-Preem i Lysekil, den stora kemiindustrin och Europas största oljekraftverk i Stenungsund och Preems raffinaderi ­Göteborg. Till detta den hårt trafikerade E6-an.

Spåren efter ett av Europas största raffinaderier är ytterst avskräckande. Den som odlar och har markkontakt märker hur bördigheten sjunker, jorden blir stummare när de livsnödvändiga mikroorganismerna, mycelium och mykorrhiza, som inte tål det kemiska nedfallet, slås ut.

Även om den förhärskande vinden kommer från väster har raffinaderiet under många år naturligtvis också kraftigt förorenat både Brofjorden och Västerhavet. Inte minst med allt orenat spillvatten från den enorma anläggningen som har Sveriges näst största hamn i Brofjorden.

Då myndigheterna väl känner till det redan hårda miljötrycket på stora delar av Västsverige borde en ansvarig länsstyrelse satt ner foten och sagt, att nu räcker det. Det är tyvärr mer regel än undantag att länsstyrelserna behandlar jättarna med hartassen men tar fram klorna när det gäller småföretagen. Västra Götalandsregionens miljönämnd saknar kurage, tiger och samtycker.

”Sen 90-talet har vi i Västra Götaland gemensamt lyckats minska koldioxidutsläppen med 15 procent. Ett arbete med att införa mer energieffektiva bostäder och utbyggnad av fjärrvärme har bidragit till denna minskning. Men om Preem går vidare med utbyggnaden av oljeraffinaderiet i Lysekil så kommer nivåerna av koldioxidutsläpp att öka mycket kraftigt.”

”Samtliga minskningar som gjorts sen 1990 kommer att ätas upp, och det är klart att det är oroande om vi går mot en sådan utveckling”, säger Monique Wannding.

När vår generation, genom girighet, aningslöshet och fullkomligt ohållbar förbrukning har förorenat, luft, insjöar, haven och stora arealer jord- och skogsmark är det dags att lyssna på den ungdom som nu protesterar.

De är förtvivlade när de får klart för sig vilket sorgligt miljöarv som väntar dem. De kan inte få någon framtidstro om vi fortsätter rofferiet. Nu gäller det att rädda det som räddas kan.

Nu väger kortsiktig politik och argument, som att utbyggnaden ger 150 arbetsplatser lätt, eller det listiga argumentet, att en liknande fabrik skulle släppa ut mer om den lades utomlands. Men man glömmer då bort att här sker utbyggnaden i ett område som står nära den vippunkt alla fruktar.

Därför ber jag i min förtvivlan, och maktlöshet, som jag tror många andra också känner över makt­havares brist på känsla för naturen, en bön för Bohuslän och moder Jord.

Med förhoppning om att förnuftet ska segra och att vi alla ska kunna hoppas på en bättre och renare värld för våra barn och barnbarn.